Kampsportssenior: ”Jag ska stå på mattan tills jag är 90 år”
HELSINGBORG Lars-Göran Nilsson är 74 år gammal och har grav synnedsättning. Nyligen tog han svart bälte i kampsporten ju jutsu. – Jag ska stå på mattan till jag blir 90 år, säger Kaisho kampsports flitigaste medlem.
Lars-Göran Nilsson och tränaren Stefan Klüft är redan uppvärmda när tidningen kommer till träningslokalen. Att vara varm i kroppen är ett måste för att kunna tillämpa de falltekniker som är grundläggande i kampsporten ju jutsu.
Träningen börjar och Stefan Klüft talar om vilken teknik som kommer övas härnäst. Sekunden innan han utför ett kast, grepp eller fällning, så klappar han i handflatan för att Lars-Göran ska veta när han ska parera med hjälp av sina inövade tekniker.
Lars-Göran Nilsson har en grav synnedsättning. Han kan enbart se ljus och mörker, det är bara på mycket nära avstånd han kan urskilja konturer.
– Så nära vill du inte att jag ska komma, säger han och skrattar.
Men det har inte hindrat Lars-Göran från att ta upp kampsportsträningen, som han velat prova sedan han var ”liten påg”. Inte heller det faktum att han är 74 år har varit ett hinder.
– Jag har jobbat som massör hela mitt liv, till halv sju på kvällen. Så det gick inte med träningarna. Men jag sa att när jag blir pensionär så ska jag börja, berättar han.
Sagt och gjort, vid 68 års ålder hörde han av sig till klubben. Lite av en slump stötte han på Stefan Klüft i träningslokalen och nu är han Lars-Görans tränare.
– Han är nog klubbens flitigaste medlem, missar aldrig en träning, säger Stefan Klüft.
Ju jutsu är bra träning för hela kroppen menar Lars-Göran Nilsson, men det finns andra fördelar också.
– Det är mycket försvar man lär sig. Samhället ser ju ut som det gör idag, och då är det aldrig fel att kunna ta för sig, säger han.
Det blir inga tävlingar inom ju jutsu för Lars-Görans del. Men idrottsaktiv har han varit i stort sett hela livet, med deltagande i paralympics och andra internationella tävlingar.
– När jag var 14 år flyttade mor och far till Perstorp, då började jag brottas i klubben där. Jag såg bättre på den tiden, berättar Lars-Göran Nilsson.
Efter brottningen, i 19-årsåldern, blev det friidrott och femkamp. Där kvalificerade sig Lars-Göran för flera nationella och internationella tävlingar.
– 1976 var det paralympics i Kanada. Där nöp jag silvret i femkamp, berättar han.
– Det är jag stolt över.
I mitten av 80-talet började Lars-Göran i stället med utförsåkning. Även där blev det plats i landslaget och tävlande i VM bland annat.
– Sedan gick det några år och sedan kom jag hit ut. Och här ska jag stå på mattan till jag blir nittio, det har jag sagt till Stefan, så han får inte sluta innan dess, säger Lars-Göran Nilsson med ett skratt.
Per Eeg-Olofsson
per.eeg-olofsson@lokaltidningen.se
